Hur kan man som anhörig förebygga den bipolära sjukdomen?

Ofta är det inte så svårt för en anhörig att märka att man börjar utveckla en mani eller en depression. Men det är svårt att vidta snabba motåtgärder. I efterhand kan det visserligen vara lätt att konstatera att det var mycket som man kunde ha gjort. Men ofta så hoppas man som anhörig att det inte är så alvarligt, att det går över. Men för personer med lätt för att få mani eller djupa depressioner måste den anhörige reagera snabbt. Det gäller därför att se vilka signaler som den bipoläre sänder ut för att motverka sjukdomsperioder och förebygga risker. Det gäller att identifiera manins olika ansikte, depression, självmordsrisk och tvångsvård på sjukhus. Under ”Praktiska råd” finns det mer information.

(TF). Den största svårigheten är kanske inte att känna igen de maniska symtomen i sig, utan att känna igen dem som en annalkande fara. Manier börjar ofta med en stigande känsla för den bipoläre av att man är på väg att lyckas med något, samtidigt som känslan av att man kan göra bort sig och förstöra för sig själv blir allt mer avlägsen. Det är känslor av verksamhetslust som övermannar en, inte känslor av att man måste ta sig i akt.

Man ska naturligtvis kunna uppskatta det positiva i att vara engagerad och aktiv, men om man har en bipolär sjukdom, måste man samtidigt vara på sin vakt mot möjligheten att det är en mani som håller på att utvecklas. Man står inför den svåra uppgiften att upptäcka när en positiv upplevelse som ”flow” är ett farligt sjukdomssymtom.

När en manisk period börjar utvecklas, är det oftast anhöriga och nära vänner som märker det först. Logiskt sett borde det därför vara naturligt att lyssna på deras påpekanden. Men känslomässigt är det inte så. Till de tidiga maniska symtomen hör inte bara ens ökade tilltro till sig själv, utan också ens känsla av att andra hindrar och motarbetar en. Man upplever att de ingenting förstår.

Om man inte förberett sig på vad man ska göra när andra börjar tro att man håller på att bli manisk, då upplever man sig oftast kränkt av dem.

För att skapa ett antal enkla rutiner som ska motverka nya sjukdomsperioder, bör man försöka dra med sig andra, och göra det i tider då man är fri från maniska symtom. Under sådana perioder är det lättare att vara förnuftig. Att man själv kan komma att strunta i rutinerna under en senare mani är visserligen en svårighet. Men också den tendensen går att motverka. Nyckeln är att grunden bör läggas under en tid då man är symtomfri. Utgångspunkterna kan då vara ungefär följande:

Ens närstående kan hjälpa en att upptäcka tidiga maniska symtom.

Om de gör det, och man har utformat ett antal tydliga och enkla rutiner, så bör man också kunna följa dem.

För att få det hela att fungera bör man ingående diskutera igenom ett antal frågor med sina närstående när man är symtomfri.

Dit hör: Vad brukar de lägga märke till?

Är det något mer som de också borde kunna se och som de borde påpeka?

Hur ska de bäst bete sig när de ska göra mig uppmärksam på vad de tycker sig se?

Brukar de dra sig för att säga vad de anar för att undvika konflikter?

Om så, bör de framöver försöka att vara öppnare?

Hur ska de bäst bete sig för att man ska ta det för vad det är – en viktig hjälp i spaningen efter eventuella maniska symtom? Kanske ska de hänvisa till de samtal man haft genom att t.ex. säga: ”Vi har ju kommit överens om att om jag märker något som skulle kunna tyda på att en mani är på gång, då ska jag verkligen påpeka det för dig.”

När någon tycker sig märka vad som kan vara de första tecknen på en manisk period, bör man ha bestämda punkter att följa:

- Om någon misstänker att jag håller på att bli manisk ska jag inte avvisa den misstanken, utan visa att jag är beredd att pröva den.

- Använd symtomlistan och diskutera om det finns andra tänkbara maniska symtom.

- Fortsätt med dagliga skattningar av stämningsläget för att se hur det fortsätter att utvecklas under den kommande veckan.

Det kan då också vara klokt att kontakta den psykiatriska mottagning där man är patient, eftersom man därmed får med en professionell person i bedömningen. Om det finns rimliga skäl att misstänka att det rör sig om maniska symtom tillkommer således ytterligare punkter:

- Kontrollera medicineringen.

- Kontakta den psykiatriska mottagningen.

- Undvik situationer som kan få maniska symtom att accelerera.

- Undvik situationer som kan leda till negativa sociala konsekvenser.

- Vidmakthåll en normal dygnsrytm.

KONTROLL AV LÄKEMEDELSBEHANDLINGEN: En mycket vanlig orsak till nya maniska perioder är att man gjort ett uppehåll i medicineringen med stabiliserande medel. Om man under en tid tagit mindre än vad som ordinerats eller helt slutat ta medicinerna, bör läkemedelsbehandlingen återupptas. Kontakta läkaren!

En viktig fråga att ta upp med sin läkare är vad man ska göra om man börjar få maniska symtom när man tar ett antidepressivt läkemedel. En risk är att sådana preparat kan bidra till att driva fram en mani. Börjar man ana maniska symtom bör man som regel sätta ut preparatet. Men ska man sluta tvärt eller trappa ned doserna mer långsamt? Sådana frågor bör också ha diskuterats i förväg.

KONTAKTA DEN PSYKIATRISKA MOTTAGNINGEN: Vid en psykiatrisk mottagning försöker man som regel utforma behandlingen så att patienten får en successivt allt mer aktiv roll. Därmed blir de planerade återbesöken så småningom glesare. Men vid sidan av dem är det viktigt att man snabbt kan återknyta kontakten vid behov, och att man verkligen gör det.

Om en mani ser ut att utvecklas, är det ju i ett tidigt skede som man kan göra särskilt mycket. Då behöver man också hjälp med bedömningen. Eventuellt behöver medicineringen justeras. Man behöver stöd i hanterandet av symtomen och för att minska risken för de negativa konsekvenserna av manin. Rutinen för denna kontakt vid det som kan vara en begynnande mani bör ha diskuterats igenom vid tidigare besök. Om man först tar kontakt med sin läkare eller med sin kontaktperson, beror på vem som är lättast att nå.

ALKOHOL: Många ökar sin alkoholkonsumtion då en manisk period börjar utvecklas. Ofta är drickandet förenat med ett kontaktsökande beteende. Krogbesök, fester och besök på dansrestauranger är vanliga. Berusningen minskar ytterligare de sociala spärrarna, ökar ens tendens att gå upp i varv och ökar accelerationen av manin. För att blockera sådana risker bör man eftersträva rutiner som innebär att man slutar att använda alkohol i tider då maniska symtom kan vara i antågande. För att detta ska vara möjligt krävs:

- Fatta beslut om att inte använda alkohol om det finns minsta misstanke om maniska symtom. Fatta det beslutet vid en symtomfri period och formulera det kompromisslöst. Alla ”eventuellt” och ”bör” pratar man gärna bort när man är i ett hypomant stämningsläge.

- Ha inget förråd av alkohol hemma.

SEX OCH FÖRÄLSKELSER: Manier präglas ofta av ökat sexuellt intresse och ökad lust. Erotiska passioner och sexuella äventyr är vanliga. Som annat stimulanssökande beteende tenderar det att öka manins intensitet. Därtill kommer att de band man byggt upp till sina närmaste lätt sargas. Otrohet och hypersexualitet leder ofta till motreaktioner, bitterhet och uppslitande separationer.

KONFLIKTER OCH STRIDIGHETER: Ökad stridbarhet är ett vanligt maniskt symtom. Man ska gå tillrätta med andras fel och brister, säga sin mening och tala ut. Under en mani blir man ofta dominant och många utvecklar en skärpt förmåga att upptäcka andras svagheter. För att undvika stridigheter i tider då maniska symtom börjat göra sig gällande, bör man formulera några enkla och tydliga regler som man ska försöka följa då. Sådana regler och rutiner måste utformas så att de stämmer med de tendenser man haft tidigare. De kan t.ex. se ut på följande sätt:

- Ta inte kontakt med chefer.

- Om du vill framföra klagomål, skjut upp det.

- Undvik telefonsamtal. Ring inte upp personer som du inte känner eller bara är ytligt bekant med. Ha uppgjorda ”telefontider”! Det vill säga, ring inte på olämpliga tider.

- Om du vill formulera kritiska uppfattningar om något, skriv! Men skicka inte iväg vad du skrivit förrän du blivit helt fri från maniska symtom och sedan du då gått igenom texten igen.

Eftersom stridigheter nästan alltid utvecklas till ett samspel mellan många personer är det viktigt att inte bara den som har en bipolär sjukdom utan också närstående och de som arbetar i psykiatrin diskuterar hur man ska hantera de situationer som kan uppkomma. En sådan diskussion måste föras under symtomfria perioder och leda till konkreta punkter om hur man bör agera i eventuella framtida liknande situationer. De som är närstående och de som arbetar inom psykiatrin bör ta fasta på bl.a. följande:

- Den som är manisk är inte plötsligt en annan människa, utan sjuk. Visa respekt. Behandla inte den sjuke med tillrättavisande tonfall som om du hade att göra med ett barn som saknar uppfostran. Den som är manisk tänker ofta snabbare än du själv, saknar inte uppfostran och låter sig inte övertygas av motargument.

- Ge dig inte in i en meningslös argumentation. Det blir alltför lätt ett sätt att ge sig in i en duell med ord. Det gäller inte att ”bevisa” vem som har rätt. Rikta istället in uppmärksamheten på något helt annat.

- Höj inte rösten, utan sänk den.

- Säg inte reflexmässigt emot, utan håll med. Till exempel ”Jag är ledsen om jag gjort dig upprörd. Det var inte min mening.” Eller: ”Ja, jag vet att vi har många fel och brister.”

- Därefter ange förutsättningen: Till exempel ”Men vi kan inte hålla på att gräla här.” Eller: ”Som vi tidigare varit överens om är det ju min uppgift att försöka upptäcka maniska symtom så tidigt som möjligt, och säga till också om jag inte är helt säker, och också om du blir irriterad av det.” Eller: ”Som det är nu går det inte längre, vi måste kontakta mottagningen.”

BILKÖRNING: Många människor känner sig stimulerade av att köra bil och njuter särskilt av att köra fort. Under manier är fortkörning mycket vanligt. Risker tas på ett sätt som skulle vara otänkbart i ett normalt stämningsläge.

Trafiksäkerhetsverket har därför en restriktiv hållning då det gäller körkort vid en bipolär sjukdom som inte är väl kontrollerad. Det finns således många skäl att vara återhållsam med att köra bil. Det betyder att man måste avstå från all bilkörning om man har misstänkt maniska symtom. Klokt är att lämna bilnycklarna till någon närstående så snart någon misstänker en begynnande mani och att sedan avstå från dem så länge den maniska perioden varar.

HUR UNDVIKA EN LIKNANDE HÄNDELSE I FRAMTIDEN?: Beskriv kortfattat vad som brukar hända. Diskutera därefter med närstående och gärna med någon på mottagningen vad som kan göras för att undvika en upprepning vid en ny manisk period. Skriv ned de rutiner som ni kommit fram till. Skriv dem gärna i punktform. Då kan det vara lättare att formulera dem som enkla och tydliga rutiner.

VIDMAKTHÅLL EN NORMAL DYGNSRYTM OCH PLANERA DAGENS AKTIVITETER: Om maniska symtom börjat dyka upp är det viktigt att envist försöka vidmakthålla en normal dygnsrytm. Skälen för det diskuterades i del 4, ”Biologiska rytmer och klockor; En sönderbruten samordning; Att vidmakthålla en normal dygnsrytm.” En rubbad dygnsrytm med förkortad sömntid driver på manin och får den att accelerera. För att stå emot det, gäller det att hålla fast vid de hålltider man har under dygnet, t.ex. måltiderna och de tider då man börjar varva ned på kvällen, då man lägger sig, då man släcker ljuset och då man stiger upp på morgonen.

De aktiviteter som man ska skriva in i planeringslistan är sådant som inte tillhör ens fasta aktiviteter. Till de fasta aktiviteterna hör t.ex. måltiderna. Matlagning, dukning, avdukning och disk ingår, om det är du som sköter det, i aktiviteterna kring måltiden och skrivs inte in på listan. Den tid som avsatts för en måltid ska ge utrymme för sådana kringsysslor. Om motionspasset är en fast aktivitet skrivs det inte heller in i prioriteringslistan. Till de aktiviteter som ska listas hör sådant som du inte gör dagligen på bestämda tider. Matinköp, städning och tvätt kan höra hit. Ta också upp olika projekt som du vill genomföra, t.ex. att möblera om ett rum, skriva något eller arbeta med en hobby.

SAMMANFATTNING AV STRATEGIER OCH RUTINER FÖR ATT MOTVERKA MANIER: För att motverka en manisk symtomutveckling måste man bygga ett system av rutiner. Man måste skapa sig rutiner som underlättar en så tidig upptäckt som möjligt. Man måste veta exakt vad man ska göra när tidiga symtom kan anas. Man måste ha rutiner för att kunna hantera svårigheter som kan uppstå. Det är då man ska göra listor över vanliga tidiga symtom och arbeta fram och träna konkreta rutiner för det man måste göra när maniska symtom börjar visa sig. Målen och åtgärderna kan sammanfattas på följande sätt:

- Närstående bör påpeka vad de ser. Ta deras påpekanden på allvar.

- När det händer, eller då du själv misstänker maniska symtom, gå igenom symtomlistan eller symtomlistorna.

- Gör dagliga skattningar den kommande veckan.

- Kontakta mottagningen.

- Kontrollera behandlingen.

- Tas läkemedlen så som ordinerats?

- Kontrollera litiumnivån i blodet om litumpreparat används.

- Hur fungerar sömnen och dygnsrytmen?48

-Eventuell ändring av medicineringen.

-Försök att uppnå åtta timmars nattsömn.

-Försök att vidmakthålla en normal dygnsrytm med hjälp av ett dygnsschema.

- Minska sådan stimulans som kan leda till ökad uppvarvning.

- Vidta åtgärder för att minska risken för negativa händelser.

- Sjukskrivning.

- Är den miljö du lever i tillräckligt skyddande?

- Kan behandlingen bli tillräckligt effektiv där?

- Kan miljön göras mer ändamålsenlig?

- Behövs vård på sjukhus?

- Bör den i så fall ske enligt hälso- och sjukvårdslagen eller är LPT-vård nödvändig?

SJUKHUSVÅRD: En hypomani kan ofta behandlas i hemmiljö. Men man måste vara medveten om att manier inte så sällan stegras till ett sådant kaos och en sådan okontrollerbar och destruktiv överaktivitet att situationen i hemmet blir ohållbar eller behandlingen otillräcklig. Man ska försöka undvika att det går så långt.

Att behandla en mani på sjukhus har många fördelar. Själva sjukhusmiljön med dess fasta rutiner kan ha en positiv effekt genom att den begränsar den stimulans som tenderar att accelerera manins utveckling. Dygnsrytmen kan bli mer normal. Medicineringen kan justeras tätare än i öppen vård. Sjukhusmiljön är dessutom ett skydd mot de negativa sociala konsekvenser som manin gärna drar med sig. Men sjukhusmiljön har också nackdelar. Tidvis präglas den inte av den ro som borde finnas där. Man kan vantrivas i den miljö som erbjuds. Man kan ha många ytterligare skäl för att vilja vistas i sin hemmiljö.

BEHANDLING AV MANIER MED ANVÄNDNING AV LPT-VÅRD: Bristande sjukdomsinsikt och riskfyllt beteende kan i sig vara ett viktigt skäl för sjukhusvård. Grunden för vård på sjukhus är reglerad i hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Till den lagens huvudprinciper hör att vård och behandling ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Patienten ska med andra ord själv bestämma om han eller hon vill anlita hälso- och sjukvården eller inte. Det finns emellertid kompletterande föreskrifter i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Sådan LPT-vård används ofta vid behandling av manier.

SKÄLEN FÖR ATT BEHANDLA VISSA MANIER MED STÖD AV LPT: LPT-vård kräver normalt att patienten motsätter sig vård på sjukhus. Men många som är maniska skiftar snabbt i uppfattning. De kan vara hjälpsökande och förtvivlade ena stunden, och upproriska och avvisande den andra. De kan övertalas till sjukhusvård, men några timmar senare ändra sig och begära utskrivning. Man kan också då besluta om tvångsvård eftersom patienten enligt LPT ”till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.”

Men för att omvandla (konvertera) en frivillig sjukhusvård till vård enligt LPT krävs mer än när en patient tas in på sjukhus enligt LPT. Det är för att kunna konvertera en vård som det krävs att det finns en farlighet i patientens beteende.

Av naturliga skäl kan man inte alltid följa principen att patienten ska ge sitt samtycke till intagning på sjukhus. En person som förs in medvetslös kan t.ex. läggas in trots att han eller hon inte kan ge uttryck för något samtycke. Man utgår helt enkelt från antagandet att patienten i vaket tillstånd skulle vilja ha både vård och behandling.

Vid manier är situationen till stor del en annan. Patienten är, när LPT-vård övervägs, som regel fullt vaken, kan utan svårigheter uttrycka en egen vilja, och hävdar att han eller hon mår utmärkt, inte är sjuk, inte behöver någon vård och alls inte vill ha någon. Att här hänvisa till HSLs grundregel om patienters självbestämmande och integritet och låta patienten lämna sjukhuset eller mottagningen skulle i många fall kunna leda till allvarliga konsekvenser för patienten, som snabbt kan ödelägga sin ekonomi och rasera sitt sociala anseende. Många patienter uttrycker i efterhand sin tacksamhet över att någon annan visat auktoritet och brutit sig in i strömmen av projekt och tvingat fram en vård bakom låsta dörrar. Men alla reagerar naturligtvis inte så.

Många anhöriga kan å andra sidan tycka att det är alltför svårt att få till stånd tvångsvård. Ofta har de kommit att tro att man bara kan ta in en patient på sjukhus med stöd av LPT om han eller hon är farlig. Detta är emellertid en missuppfattning.

Enligt LPT kan en patient tas in för tvångsvård om

1) patienten ”lider av en allvarlig psykisk störning”,

2) behovet av vård på sjukhus är ”oundgängligt” och

3) patienten ”motsätter sig sådan vård” eller ”saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.”

Många som är maniska hävdar att de är hypomana och inte maniska. De kan känna av att de är onormalt uppe i varv, men märker inte att de tar initiativ och fattar beslut på ett sätt som leder till problem både i arbetet och i hemmet. Samtidigt använder också en del läkare felaktigt ordet hypomani när de vill tala om en mani som är relativt lindrig. Och det skapar lätt problem.

Enligt definitionen kännetecknas symtombilden vid en hypomani av att den sociala funktionsförmågan inte är påtagligt sänkt och av att det inte behövs någon sjukhusvård. Manier växlar i svårighetsgrad, från svåra till lindriga former. Som regel överväger man inte sjukhusvård när symtomen är lindriga och när man tror att de inte ska förvärras. Ju svårare manin är, desto mer angeläget brukar det vara med vård på sjukhus. Men det är inte bara symtomens svårighetsgrad som man har att ta hänsyn till. Man måste göra en mer specifik bedömning av den aktuella situationen för att ta ställning till frågan om LPT.

För den som är läkare är det ofta svårt att avgöra om behovet av sjukhusvård är oundgängligt eller inte. Läkaren bör, om han eller hon avstår från att använda sig av LPT, göra sitt bästa för att bedömningarna följs upp, se till att patienten erbjuds täta återbesökstider, noggrant ta ställning till de riskbeteenden som finns och ge stöd åt anhöriga. Det är också viktigt att i efterhand ingående diskutera bedömningarna med patienten och hans eller hennes anhöriga.

Den som är sjuk bör ha en så aktiv roll som möjligt i sin behandling, och det gäller också värderingen av behovet av LPT-vård. Sådan vård sker visserligen utan patientens samtycke, men den rör bara en mycket begränsad tid, och efter den maniska perioden går det att granska vad som hänt och värdera vad som talat för och vad som talat emot tvångsvård. I den aktuella valsituationen är det emellertid läkaren som måste ta det fulla ansvaret.

För de flesta patienter blir LPT-vård aldrig aktuell. Frågan bör ändå diskuteras i skeden då den inte är aktuell. Om ett beslut om tvångsvård fattas, bör det vara så lite uppslitande som möjligt.

DEPRESSION OCH HÄMNING: Ökad hämning är ett viktigt symtom vid depression. Anhöriga märker den ofta på ett tidigt stadium. Rörelserna blir långsammare, mimiken fattigare och talet mer dröjande och dämpat. Den som är deprimerad brukar också känna sig mer oföretagsam och obeslutsam. Tankarna känns tröga. Deras innehåll är negativt och självkritiskt. Sådant som normalt ter sig som bagateller framstår nu som stora problem. Situationen verkar omöjlig. Ingenting känns lockande.

I motsats till manin, som präglas av företagsamhet, energi och aktivering, kännetecknas depressionen av oföretagsamhet, känslan av att vara tömd på energi, och igångsättningssvårigheter. Det som normalt fungerar som glädjeämnen och stimulans gör det inte längre. Tvärtom ger många vardagsaktiviteter betydande obehag. Inaktiviteten tenderar att förvärra de depressiva symtomen.

Att bryta oföretagsamhetens onda cirkel är inte lätt. Att få hjälp med städning, sortering av post och liknande innebär ofta en stor lättnad. Om någon tror att man bör lära den deprimerade att ”klara mer själv” genom att t.ex. dra med honom eller henne i städningen, kan plågorna förstärkas.

Utgångspunkten bör istället vara en annan. Kan man göra något som kan bryta den onda cirkeln av inaktivitet och känslor av otillräcklighet?

ATT BRYTA DEN ONDA CIRKELN: När allt ogjort blivit ett plågsamt och gigantiskt krav för en, blir blotta åsynen av det ångestskapande. Tids nog går depressionen över och man kommer att ta itu med det. Den dag man kommer igång med det kommer man att känna en lättnad. Därigenom kommer den onda cirkeln stegvis att brytas. Frågan är emellertid om man kan börja bryta den cirkeln redan på ett tidigare stadium. Kan man komma igång med olika aktiviteter och uppleva det som positivt?

Vid en depression tenderar man att resonera i schabloner som om det gällde allt eller intet. Det är inte realistiskt att på en gång ta itu med allt som blivit ogjort. Men man kan kanske få hjälp med att komma igång i små steg, och uppleva det som positivt. För att lyckas med det, kan det vara bra att göra en lista över vad som bör göras. När den är skriven, markera några få av uppgifterna som är särskilt viktiga och som bör prioriteras, och välj ut en av dem. Om den och övriga uppgifter känns för stora, gör en lista över de delar som ingår i en viss uppgift, och välj ut någon eller några av dessa deluppgifter. Försök sedan genomföra dem.

Man bör hela tiden komma ihåg att syftet med aktiviteterna är att de ska ge en viss stimulans. När man väl är igång med dem och när man utfört dem ska man uppleva det som något positivt. Det är därför viktigt att välja ut aktiviteter som kan ge positiva känslor eller i varje fall minska negativa känslor som samvetskval och självförakt.

Depressionens emotioner styr tankarna. Minnet letar upp negativa händelser såsom tidigare misslyckanden. Uppmärksamheten riktas mot det som upplevs som oöverstigliga krav och egna tillkortakommanden. Och man lägger märke till allt som tycks bekräfta ens negativa självbild.

Så långt kan de negativa tankarna ses som symtom på depression. Men negativa tankar och föreställningar påverkar också känsloupplevelserna. Tankarna förstärker känslan av hopplöshet, kaos och stress. Det uppstår en ond cirkel. Går den att bryta? Går det att känna igen depressionens tankemallar och skapa sig sätt att ta sig ur dem?

Normalt följer vi ett tankespår till dess det känns ointressant. Vi växlar då till en annan tankemall eller kombinationer av tankemallar. Vid en depression är det ofta svårt att släppa de negativa tankarna. Man upplever att man ältar. Man låser sig vid olika negativa tankespår. Vid så kallad kognitiv terapi försöker man träna upp förmågan att känna igen de negativa tankar som blivit automatiska, argumentera emot dem och lämna dem.

SJÄLVMORDSTANKAR: Självmordstankar är ett viktigt symtom vid depression. Också bakom dem finns en känslomässig drivkraft. Man ska inte uppfatta tankarna som några logiska slutsatser som drivits fram av depressionens plågor. Många som haft en intensiv dödslängtan och allvarliga självmordstankar under sina depressioner, säger, när de blivit fria från depressiva symtom, att de inte kan förstå varför de kunde tänka som de gjorde. Ändå kan en del minnas klart hur de under depressionerna försökte argumentera för tanken på självmord, som om det fanns ett logiskt resonemang bakom. Men efteråt kan de inte längre se någon sådan logik. Kanske handlade det om samma sätt att skapa sig skenbart rationella förklaringar till känslomässiga önskningar och handlingar som de använde under sina manier för att motivera de stora pengar som de ville satsa på ett visst projekt.

Man bör se självmordstankarna vid en depression som ett viktigt symtom, viktigt därför att det gör sjukdomen till en livshotande sjukdom. Det är således angeläget att minska den risken och att resonera utförligt om det, inte minst under symtomfria perioder. Man bör avsätta tid för det under mottagningsbesök. Där eller i andra sammanhang bör man också diskutera igenom frågorna med sina närmaste.

Man bör försöka uppskatta hur allvarligt detta symtom varit. Om man bedömer att självmordsrisken varit stor, innebär det att man bör utforma särskilda rutiner. Det blir särskilt viktigt att mycket snabbt ta kontakt med mottagningen om man märker tidiga tecken på en ny depression. I ett sådant läge bör man också försöka att fortlöpande skatta självmordsrisken. Om den blir påtaglig, bör vården inte bara sikta på att häva depressionen, utan också försöka erbjuda ett gott skydd mot den fara som finns, och det fram till dess att förbättringen blivit tillfredsställande.

När en depression blivit djup, kan ens önskan att få dra sig undan och vara i fred mycket lätt göra att man också undviker att berätta om sina självmordsplaner. Det är därför viktigt att man tar upp frågorna på ett så tidigt stadium som möjligt, att man inte drar sig för att berätta om dem. Om det funnits en sådan tendens, bör man försöka diskutera igenom problemet under en tid då man inte är deprimerad.

Går det att påverka sitt eget sätt att tänka för att minska självmordsrisken? Troligen. Det kan vara viktigt att försöka pränta in att självmordstankarna är ett symtom på depressionen och inte en logisk konsekvens av de plågor som depressionen faktiskt också rymmer. Tanken att livet åter kommer att upplevas som positivt fungerar ofta inte under en depression. Istället kan det vara lättare att envist hålla fast vid att självmordstankarna är ett symtom, och att man kommer att kämpa för att det symtomet inte ska få styra en. Men den tankemässiga strategin måste utvecklas olika för olika personer. Viktigt är att ägna denna strategi tillräckligt med tid under en tid då man är symtomfri.

Många säger att de aldrig skulle ta livet av sig under sina depressioner därför att det skulle skada de närmaste. Andra har svårt att tänka så. Under sina depressioner intalar sig en del att de anhöriga skulle bli lättade om man tog sitt liv. De som tror att de närmaste skulle plågas av ens självmord, har i den tanken ofta en broms som fungerar, ett tabu. Under en tid då man inte är deprimerad kan man resonera med sina närmaste om denna fråga. Det kan då stå helt klart att anhöriga alltid drabbas mycket hårt av ett självmord.

Kanske kan en sådan insikt fungera som en effektiv motkraft? Om det gör det, kan det vara en detalj i det försvar man måste bygga upp mot den fara som en dödslängtan under en depression drar med sig. Överhuvudtaget är det viktigt att finna sina egna viktigaste argument mot självmord under tider då man inte är deprimerad. Under en pågående depression är det inte alltid så lätt att finna dem om man inte tänkt igenom dem tidigare.

Denna hemsida är framtagen av en lekman med syfte att övergripande sammanställa kunskap kring bipolär sjukdom. Innehållet är inte faktagranskat av medicinsk expertis. Texten är hämta från källor som böcker, Internet, medicinska tidskrifter. Till vissa av följande referenser finns hänvisning i texten. (LH). Häggström L, Bipolärboken - Nya rön och behandlingsstrategier för kliniker (2007). (TF). Tom Fahlén, Informationshäften om bipoär sjukdom(2004). (BR). BipoläR - Nationellt kvalitetsregister för bipolär affektiv sjukdom (årsrapport 2011). Har du synpunkter på innehållet, kontakta gärna mig.