Medicinering vid bipolär sjukdom är livsviktig.

Bipolär sjukdom behandlas framgångsrikt med läkemedel som stabiliserar stämningsläget så att manier och depressioner motverkas och framtida sjukdomsperioder förebyggs. Det finns också andra typer av läkemedel med vars hjälp man snabbt kan komma tillrätta med enstaka symtom, som oro och sömnsvårigheter. En del slutar eller undviker att medicinera för att de saknar de tider då de varit i ett hypomant stämningsläge med dess känsla av flyt, kreativitet, självförtroende, välbefinnande och förmåga att ha roligt tillsammans med andra. Men att drabbas av återkommande djupa depressioner och svåra manier är inte ett pris som är värt att betala. Målet måste vara att slippa sådana perioder och att ändå kunna få uppleva positiva stunder, samhörighet och kreativitet.

Med läkemedel som stabiliserar stämningsläget kan de flesta nå en normal eller nästan normal stabilitet och finna att man också med normala små skiftningar i stämningsläget kan utveckla ett liv med aktiviteter och positiva känsloupplevelser, samtidigt som man vidmakthåller en förebyggande medicinering.

Här är en övergripande sammanställning om vilken medicinering som passar bäst, men det är alltid din läkare som har ansvaret att föreskriva rätt medicinering. Däremot har du alltid rätten att medverka, påverka och vara delaktig i din medicinering.

Jag har även en mer detaljerad beskrivning om hur olika preparat fungerar vid behandling av bipolär sjukdom som är med inriktad mot vårdpersonal. En sak till, din oro för biverkan vid medicinering är befogad. Det finns alltid risker med medicinering och dessa risker måste din läkare informera om. Men dessa risker skall vägas mot den nytta medicinen kan göra.

Antalet preparat som fungerar vid bipolär sjukdom har ökat under de senaste årtiondena. Man har fått bättre möjligheter att skräddarsy behandlingen, det innebär att om du får en biverkan kan man byta den medicinen mot en annan liknade och din sårbarhet mot biverkan kan minska. Ibland kan det vara så bra att du kan få en annan medicin som minskar biverkan på den första medicinen (jag har länkat till FASS och substansbeskrivning, där kan du välja läkemedel).

(TF). Man vet att bipolär sjukdom kan behandlas framgångsrikt med läkemedel. Däremot är det svårt att förutsäga vilket eller vilka preparat som kommer att fungera bäst för en viss enskild patient, även om man känner till hans eller hennes specifika symtombild. Ofta fungerar det första preparatvalet bra, men utprovningen kan också bli en tidskrävande procedur med många preparatbyten.

För att i möjligaste mån undvika det, måste man följa en genomtänkt strategi som bygger både på kunskaper om aktuella forskningsrön och på kliniska erfarenheter. Vid eventuella bakslag är det viktigt att inte börja uppfatta situationen som hopplös. På specialkliniker i USA, där man nästan bara tar sig an patienter med särskilt svårbehandlade och ofta snabbpendlande bipolära sjukdomar, lyckas man sällan få kontroll över sjukdomen med ett enda stabiliserande medel.

I genomsnitt står dessa mycket svårt sjuka patienter på fyra olika preparat. Patienter som inte fungerar bra trots denna behandling har framför allt kvarstående depressioner. I genomsnitt kommer de så småningom att stå på sex preparat.

Exempel finns på patienter som inte fungerat bra förrän de fått en kombination med åtta olika preparat.

Litium: Under 1940- och 1950-talen upptäckte man att litium kan stabilisera stämningsläget och normalisera pendlingarna vid bipolär sjukdom. Därefter har det medlet kommit att bli det viktigaste av de preparat som man använt i behandlingen. Bipolär sjukdom har kunnat få ett mindre förödande förlopp än tidigare. Sammantaget visar hittills genomförda studier att långtidsbehandling med litium verkligen förebygger nya sjukdomsperioder.

I en studie följdes patienter under 5 år. För mer än 85% av de litiumbehandlade patienterna ökade antalet dagar med normalt stämningsläge högst påtagligt. Men bara 40 % förblev helt fria från sjukdomsperioder. Litiumbehandling är således inte lika effektivt för alla patienter. En del blir visserligen helt fria från sjukdomsperioder. Men 45 % får trots en påtaglig förbättring ändå nya perioder, och 15 % har ingen eller bara liten hjälp av behandlingen.

Det betyder att ett behandlingsutbud måste kunna erbjuda mer än litium. Litiumbehandling tycks fungera som sämst när den bipolära sjukdomen präglas av tätt återkommande perioder (rapid cycling). Bara 20–40% av dem som har en rapid cycling svarar på behandling med litium.

VALPROAT: Valproat framställdes första gången för mer än hundra år sedan. På 1960- talet fann man att det var effektivt vid behandling av epilepsi. På 1980-talet började det bli alltmer klart att det också var effektivt vid behandling av bipolär sjukdom. Valproat minskar tendensen att utveckla nya sjukdomsperioder och lindrar ofta de perioder som ändå uppstår. Det har rapporterats att 70–90% av patienterna svarat på behandlingen. Patienter som haft blandepisoder tycks svara bättre på valproat än på litium. Effekten på depressioner är tveksam.

LAMOTRIGIN: Lamotrigin började användas mot epilepsi under 1980-talet. Snart noterades att många patienter beskrev ett ökat psykiskt välbefinnande. När preparatet senare prövades vid behandling av bipolär sjukdom rapporterades en anmärkningsvärt god antidepressiv effekt. Det tycks också vara effektivare än andra stabiliserande medel då det gäller att förebygga bipolära depressioner.

En preliminär studie talar för att preparatet också skulle kunna vara effektivt vid behandling av manier. Det tycks fungera bra vid snabbpendlande bipolär sjukdom, framförallt typ II.

KARBAMAZEPIN: Karbamazepin har alltsedan 1959 använts för behandling av epilepsi. Ganska tidigt fann man att många patienter förbättrades också i sina psykiska symtom. Det gällde bl.a. drag av oföretagsamhet, nedstämdhet, ångest, irritabilitet, impulsivitet och aggressivitet.

På grund av den emotionellt stabiliserande effekten började man på 1970-talet att använda medlet vid behandling av bipolär sjukdom. Karbamazepin verkar på ett annat sätt än litium och valproat, och de patienter som inte reagerar positivt på de senare preparaten kan svara på behandling med karbamazepin. Det kan också användas i kombination med litium eller valproat. Kombinationsbehandling är ofta effektivare än behandling med ett preparat.

KALCIUMANTAGONISTER: Kalcium har en viktig roll i nervcellernas funktion. Sedan länge har man också vetat att mängden kalcium i blodet påverkar aktivitetsnivån. Onormalt höga kalciumnivåer kan leda till depression, orörlighet och medvetslöshet, medan onormalt låga kan leda till förvirring, irritabilitet, psykotiska symtom och mani.

Maniska patienter har ofta låga nivåer i ryggmärgsvätskan, medan deprimerade har höga. Till kalciumantagonisterna hör läkemedel som verapamil och nimodipin. De flesta studier av behandling av bipolär sjukdom rör verapamil. Men sammantaget är studierna ännu relativt få. Därför bör kalciumantagonister, även om de verkar lovande, inte användas som förstahandspreparat. När de används, är det oftast som tillägg till mer etablerade stabiliserande medel.

ANTIPSYKOTISKA MEDEL: Neuroleptika används i första hand vid behandling av schizofreni och andra psykoser som präglas av symtom som hallucinationer och vanföreställningar. Eftersom en del depressioner och manier ger sådana psykotiska symtom är det självklart att då använda neuroleptika. Dessutom används neuroleptika ofta för att dämpa en kraftig oro eller aggressivitet.

Preparaten kan också ge nödvändig sömn vid mani. Neuroleptika används därför ofta vid behandling av akuta manier som tillägg till stabiliserande medel som litium och valproat. Medan de senare preparaten har en mycket långsamt isättande effekt, verkar neuroleptika snabbt, något som är nödvändigt när en svår manisk oro ska hävas.

För det första finns det många fall där det visat sig att en långtidsmedicinering med neuroleptika varit positiv. För det andra finns det nu, som tidigare nämnts, anledning att tro att åtminstone vissa neuroleptika verkligen har en stabiliserande effekt. Det gäller de nyare så kallade atypiska preparaten. Frågan är om dessa relativt nya preparat som nu studeras och som kanske har en stabiliserande effekt är undantag, eller om alla neuroleptika har den effekten.

KLASSISKA NEUROLEPTIKA: Gemensamt för klassiska neuroleptika är att de blockerar de mottagare på nervcellernas yta som tar emot signaler från hjärnans s.k. dopaminbanor. Effekten av en sådan blockering beror på vilken del av hjärnan som berörs. När neuroleptika ger en dämpning av den maniska överaktiviteten och oron hänger det samman med att preparaten ger en likgiltighet för omgivningen. Man reagerar mindre på det som händer omkring en, engagerar sig mindre, blir mindre nyfiken och tar färre initiativ.

ATYPISKA NEUROLEPTIKA: Redan under mitten av 1960-talet rapporterades att klozapin hade en god antipsykotisk effekt. Under 1980-talet började man emellertid åter intressera sig för preparatets unika egenskaper. När man behandlade patienter med schizofreni minskade de klassiska antipsykotiska medlen visserligen hallucina-tionerna och vanföreställningarna, men patienterna blev än mer likgiltiga för sin omgivning.

Nya preparat som togs fram och de som i dag finns på marknaden har en effekt på både hjärnans s.k. dopamin- och serotoninsystem. Den kombinationen bidrar till att man slipper de biverkningar som man kan få vid medicinering med klassiska neuroleptika. Men bortsett från det, ger preparaten nya möjligheter i behandlingen av bipolär sjukdom?

ANTIDEPRESSIVA MEDEL: Under 1950-talet upptäcktes av en slump att två olika läkemedel, imipramin och iproniazid, kunde normalisera stämningsläget vid depressioner. Med utvecklingen av så kallade selektiva serotoninupptagshämmare (SSRI) har användningen av antidepressiva läkemedel ökat och också medvetenheten om depressioner. Bipolär sjukdom har förblivit underdiagnostiserad och bipolära depressioner har alltför ofta kommit att behandlas med antidepressiva medel på samma sätt som de depressioner som inte är bipolära.

En bipolär depression bör därför i första hand behandlas med ett medel som är stämningslägesstabiliserande. Samtidigt får man inte bagatellisera depressionerna. För många är det de allvarligaste sjukdomsperioderna. Man får ofta under lång tid pröva sig fram för att finna de preparat och de doser som fungerar bäst.

Försiktigheten med antidepressiva medel vid bipolär sjukdom innebär definitivt inte att de är bannlysta.

LUGNANDE MEDEL OCH SÖMNMEDEL: Bensodiazepiner är inte stämningsläges-stabiliserande, antidepressiva eller antipsykotiska medel, men har ändå sin plats i behandlingen av bipolär sjukdom. Medlen har en snabbt insättande lugnande effekt. De kan därför användas i kombination med andra medel vid behandling av manier.

Av vikt är ju då att få en dämpning av oron. Preparaten brukar också användas som tillägg vid behandling av depressioner om inslagen av ångest är påtagliga. Bensodiazepiner kan vidare användas i stressande situationer om denna stress riskerar att utlösa en manisk period. Däremot är värdet tveksamt om den vardagliga situationen ger stresskänsla.

Man bör nämligen undvika kontinuerlig medicinering med bensodiazepiner. Användningen av sömnmedel är ofta viktig vid en hotande mani eftersom minskad sömn kan utlösa och förvärra en manisk symtomutveckling. Den vanligaste typen av sömnmedel är relativt specifika. Ibland kan en bensodiazepin som flunitrazepam vara att föredra. För många fungerar neuroleptika bäst.

Läs mer här.

Denna hemsida är framtagen av en lekman med syfte att övergripande sammanställa kunskap kring bipolär sjukdom. Innehållet är inte faktagranskat av medicinsk expertis. Texten är hämta från källor som böcker, Internet, medicinska tidskrifter. Till vissa av följande referenser finns hänvisning i texten. (LH). Häggström L, Bipolärboken - Nya rön och behandlingsstrategier för kliniker (2007). (TF). Tom Fahlén, Informationshäften om bipoär sjukdom(2004). (BR). BipoläR - Nationellt kvalitetsregister för bipolär affektiv sjukdom (årsrapport 2011). Har du synpunkter på innehållet, kontakta gärna mig.